Häromdagen träffade jag min kille på stan, vi hälsade som dom flesta par gör med en puss och kramar. Det var ju kallt så man försökte ju ta vara på den lilla värme man kan få. Bäst som vi står där så hör man, nånstans genom den bubbla vi hamnat i, en röst säga nåt om "offentlig plats".
Eftersom jag mest är intresserad av att min killes jacka är mycket tjockare än min och alltså alstrar mer värme så tänker jag inte så mycket på det, inte förrän jag hör rösten ilsket säga: "hallå, det där ser dåligt ut!" och blir medveten om att ilskna steg närmar sig. Båda vänder vi oss samtidigt mot en busschafför som surt blänger på oss under rynkade ögonbryn. Mest av ren överraskning far vi ifrån varandra så det iaf blir en halvmeter i mellan oss. Busschaffören fortsätter blånga på oss, så vi flyttar oss till andra sidan av torget.
På vägen över torget inser vi det komiska i hela situationen, det var ju verkligen inte så att vi stod och grovhånglade mitt på stora torget! En eller två helt ärbara pussar som knappt ens en 1700-tals fröken skulle kuna ta anstöt av. Min kille som just då var den mer förstående av oss kommenterade att hans fru kanske precis lämnat honom, men var han då tvungen att ta ut det på oss. Minnet av mannens sura min får oss att överväga att hoppa på bussen han ska köra sätta oss längst fram och faktiskt grovhångla på riktigt. Vi skulle förmodligen ha blivit utslängda på studds. Vissa människor överreagerar verkligen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar